Checka in

Det var oro i gruppen. En del rum hade blivit både dubbel- och trippelbokade. Kön till hotelldisken växte och mannen bakom den hade forsar av svett rinnande ner på kavajslaget. Människorna runt honom såg ut att slita honom i bitar med blickarna men försökte att inte skrika ut sin irritation. Man var ju belevad. Alla var mycket trötta. Att vara ensam i ett mycket främmande land och utan det rum man bokat och blivit lovad var inte en mardröm. Men likt. Den ljusa skylten med bilden av märkliga människostatyer i hotellfoajen betydde något om att leva på turister - det verkade ju positivt. Det borde ju betyda att det fanns fler som såg positivt på gäster och hade rum för dem. Knuffarna blev starkare och bagaget tillknycklat. Vad var meningen med att stå kvar? En och en avvek visserligen men det var minst tio minuter mellan så det skulle ta bortåt fyra timmar att komma fram i den takten. Singelsamlarresan hade inte varit annat än överraskande hittills. Planet hade varit så högljutt att man inte orkat skrika över larmet så alla hade suttit i sin egen lilla värld med händerna hårt tryckta intill öronen. Efter detta följde två timmar i en överlastad buss uppför och uppför med bara tankarna på de gnällande bromsarna i kurvorna.  Inga lyktor som visade omgivningen. Ingen kände någon innan - det var konceptet för denna Fånga-Stunden-resa. Man skulle lära sig att finna vänner. Hittills utan framgång av förklarliga skäl. De få sittplatserna var omöjliga att nå och när rummet började snurra och illamåendet hindrade mig från att dra djupa andetag så måste jag vända om mot den trånga dörren jag trängt mig in igenom för - var det en timme sedan?
   Jag faller, jag faller...
   Ett stort leende och en doft av mynta möter mina vaknande sinnen. Jag ligger ner. Och jag blir erbjuden en drink. Min tanke är att det är en mintdryck, så jag tar ivrigt emot. Den är söt och lite varm men med en märklig bismak. Som gammalt malmedel i fasters dräkt. Men den gör mig lite medveten åtminstone. Jag känner att jag ligger - trångt. Bädden har kanter. Kanske för att jag inte ska falla ner? Men så höga har jag bara sett på likkistor, registrerade mitt trötta sinne. Jag ser det stora leendet sprida sig när jag druckit ur. Kvinnan med det stora leendet pratade med någon bakom sig. Utan hennes genomträngande ögon på  mig så hann jag se en glimt av människostatyerna från hotellskylten också.  Märkligt ställe, det här. Och inte blev jag uppiggad av det söta som jag tänkt. Snarare kvalmig och dåsig. Kvinnan fick av medhjälparen fram ett täcke och la det över mig. Över hela mig. Jo, upp över hela mig.  Huvudet med, som man ser i deckare när... Och inte förrän då upptäckte jag att jag var helt naken. Mycket mycket snart kunde jag inte ens känna lust att fråga varför...